En pärla in the middle of ingenstans – dag 12
Efter att ha skrattat åt elefantsälarna svängde vi av mot San Simeon. Där fanns en pir, ett hus och några träd och sen vände vägen tillbaks upp på 101:an. Intressant, vart låg vårt hotell? Vi hittade det tillsammans med massa andra inn´s någon mile söderut. Endast i USA kan en håla med ett bostadshus och en sevärdhet (Hearst Castle) ha ett tiotal motell.
Vi hade inga höga förväntningar på Manta Ray, restaurangen som låg vägg i vägg med vårt hotell, men det visade sig att där var kö och deras specialitet var inte flottiga burgare utan sea food. De hade goood mat, och en fantastisk vinlista som vi jobbade hårt för att testa oss igenom, alla utom Daniel som valde öl rakt igenom.
Vi hittade för första gången även en vit Zinfandel som Stefan rekommenderat Micke att testa, först trodde vi att vi fått fel för den var roséfärgad – men det var helt korrekt. Den var helt ok, passade bra till både sallad och mickes tallrik med läckerheter från havet. Men godast tyckte jag den röda zinfen som Markus valde var, eller kanske porten, eller muscaten micke drack till sin lemon cheese cake.
Vi blev kvar tills de stängde och lyckades till och med göra en beställning efter att de stängt. Markus va på sin allra skämtsammaste humör och jag kunde inte sluta skratta. Exakt vad jag skrattade åt förstod Daniel och Micke aldrig, och jag kommer faktiskt inte ihåg. Det hade något att göra med Markus (som även han skrattade så att tårarna rann), men sen står det still….
Linda
Taggar: Elefantsäl, Hearst Castle, lemon cheese cake, Manta Ray, San simeon, white Zinfandel