Roadtrip Seattle – Los Angeles

Äntligen, det var dags för Daniels första ”måste” under resan – Hearst Castle. Där pågick massa fuffens med kända människor under tidigt 1900-tal och man kan lugnt påstå att Mr Hearst skapat ett excentriskt sommarboende mitt ute i ingenstans. Det låg dessutom högt upp på ett berg och innan motorfordon blev vanliga, och det fanns en riktig väg som gick dit, tog det 40 dagar att rida till sommarstugan från San Francisco för familjen Hearst. Därför tog de oftast båten, det tog bara en vecka.

Tyvärr fanns strikta restriktioner om publicering av bilder tagna på ägorna så vi kan inte visa hur det såg ut. Men jag rekommenderar ett besök. Trädgården var som ett sagoland med mängder av blommor, fruktträd och skulpturer överallt. Där fanns en jättstor pool (eller två, men en var inomhus och en var utomhus) samt ett flertal byggnader som alla var inredda i olika stilar. Totalt fanns på ägorna 46 gästrum, men vanligast var att de gästades av ett tiotal personer om gången. Inredningen (möbler, tak, tavlor, spisar) var från olika delar av världen och olika århundraden – mixade ien, ska vi säga, personlig stil.

Utomhus fanns tennisbanor och även en ridväg/promenadväg på lite över en mile med ett ”tak” gjort av träspjälor där det på Mr Hearst tid växte vindruvor som gav svalka under varma ridturer, och även fungerade som ”snacks” på vägen. Och på tal om hästar, Mr Hearst älskade djur och hade under en kort period en av de största privata samlingar av djur. Där fanns olika typer av hundar, hästar, kor, hjortar och annat som man ofta har hemma/kan tänkas finns på stor ägor, men även isbjörnar, lejon, lamor, kängurur och andra djur som man sällan har hemma. I slutet av 30-talet när ekonomin kraschade var han tvungen att skänka merparten av djuren till olika djurparker i USA, men än idag finns flertal djur som lever vilt på ägorna som härstammar från de djur Mr Hearst än gång tog dit, bland annat ett gäng zebror som stod och betade vid hw 1 när vi körde förbi.

Linda

Efter att ha skrattat åt elefantsälarna svängde vi av mot San Simeon. Där fanns en pir, ett hus och några träd och sen vände vägen tillbaks upp på 101:an. Intressant, vart låg vårt hotell? Vi hittade det tillsammans med massa andra inn´s någon mile söderut. Endast i USA kan en håla med ett bostadshus och en sevärdhet (Hearst Castle) ha ett tiotal motell.

Vi hade inga höga förväntningar på Manta Ray, restaurangen som låg vägg i vägg med vårt hotell, men det visade sig att där var kö och deras specialitet var inte flottiga burgare utan sea food. De hade goood mat, och en fantastisk vinlista som vi jobbade hårt för att testa oss igenom, alla utom Daniel som valde öl rakt igenom.

Vi hittade för första gången även en vit Zinfandel som Stefan rekommenderat Micke att testa, först trodde vi att vi fått fel för den var roséfärgad – men det var helt korrekt. Den var helt ok, passade bra till både sallad och mickes tallrik med läckerheter från havet. Men godast tyckte jag den röda zinfen som Markus valde var, eller kanske porten, eller muscaten micke drack till sin lemon cheese cake.

Vi blev kvar tills de stängde och lyckades till och med göra en beställning efter att de stängt. Markus va på sin allra skämtsammaste humör och jag kunde inte sluta skratta. Exakt vad jag skrattade åt förstod Daniel och Micke aldrig, och jag kommer faktiskt inte ihåg. Det hade något att göra med Markus (som även han skrattade så att tårarna rann), men sen står det still….

Linda