Roadtrip Seattle – Los Angeles

Båda gångerna vi har spenderat dagarna på en cykel under resan (på Lindas initiativ) har det hänt saker som nästan platsar i Arkiv X.

På Leif Eriksson Drive i Portland cyklade vi cirka en mil uppför (ganska brant). Det var rejält svettigt och för att stå ut mentalt tänkte jag såklart att det i alla fall blir nerförsbacke på vägen tillbaka. Men icke sa nicke. Trots att vi cyklade exakt samma väg tillbaka så gick det inte att rulla nedför utan det var bara att även cykla sig svettig på vägen ner.

Nästa cykeläventyr var att cykla över Golden Gate. På vägen till brofästet var det i och för sig platt men så mycket motvind att backarna på Leif Eriksson Drive kändes som en lek i jämförelse. Återigen gick tanken till att det i alla fall blir skönt på vägen tillbaka. Men icke sa nicke igen. Denna gång var förklaring lite mindre Arkiv X-lik. Linda vill hellre ta båten tillbaka så det blev ingen medvind.

/Michael

Daniel hade kollat upp en indisk och en italiensk restaurang som båda skulle vara super, och bara låg några kvarter bort. Därefter skulle vi dricka drinkar på ett ställe som låg precis bredvid den indiska restaurangen. Vi valde indiskt, på väg dit noterade vi att i samma hus som hotellet låg en italiensk restaurang med exakt samma namn som den Daniel hade hittat – vi drog slutsatsen att det var en kedja med flera restauranger.

Nöjda med vårt val att äta indiskt traskade vi på och helt plötsligt upptäckte vi att vi lämnat de trevliga gatorna bakom oss för ett bra tag sedan, och att vägarna nu kantades av trasiga gatlampor, tjejer i väldigt tvivelaktiga kläder och lösa hundar. Men vad gör man inte för bra indisk mat? Tyvärr visade det sig att restaurangen var väldigt sunkig, och helt utan gäster. Vi tog ett snabbt beslut att gå till den italienska restaurangen istället, och att gå ner två gator för att slippa de mest shady kvarteren. Big misstake. Vi gick nu i kvarter där man inte borde vistas som turist i staden, som de enda icke locals sicksackade vi oss fram mellan klungor av människor som var höga som husen längs med gatan. Jag tror aldrig att killarna har gått så snabbt och att Micke har hållit mig så hårt i handen. Det var skönt när vi kom bort från den gatan och Hilton med sin beväpnade polisvakt uppenbarade sig.

När vi äntligen kom till den italienska restaurangen (japp, det visade sig vara den som låg i samma hus som Daniel och Markus hotell) så hade köket stängt. Middagen blev istället ett flottigt meal på Burger King, som att vi inte redan moffat i oss tillräckligt många burgare på den här resan.

Linda

Note: av naturliga skäl tog vi inga bilder….

Min bror säger alltid att det är coolt att kita i hård vind och höga vågor – men på väg från Sausalita var det en galen kille som var ute och kitade bland båtarna mellan Fishermans Warf och Alcatraz… ni vet där typ ingen har lyckats simma över och överleva på grund av de kraftiga undervattenströmmarna och hajarna. Dessutom var det sjukt blåsigt den här dagen. Vet inte om ni kan se honom på de här bilderna, men han är där ute.

Linda

Vi hade en plan som gick ut på att åka den berömda spårvagnen ner till Fishermans Warf. När fem stycken passerat utan att stanna bestämde vi oss för att gå till den punkt som de utgår ifrån, vilket inte var speciellt långt bort. Det var mycket folk på vägen dit och vi insåg snart att det inte var folk som var ute och gick utan det var folk som alla köade för att få åka spårvagnen. Jättemånga var det som stod i kö. Så vi gick till hamnen istället – när allt kommer omkring så är det ju aldrig fel med lite motion. Nere i hamnen kollade vi in pir 39 (vilket visade sig vara den tredje största turistattraktionen i USA), det var som en lite låtsasstad. Softast var surferrestaurangen där vi slappade i sköna stolar framför en brasa.

Eftersom jag ville cykla över Golden Gate vilket inte alla ville så delade vi upp oss och gjorde San Francisco var för sig.

Linda

Japp, nu var det dags att köra backe upp och ner i alldeles för hög fart och hoppa över krönen precis som alla gör på film.

På väg in i stan stannade vi såklart för att kolla in Golden Gate och sen körde vi direkt mot hotellen som låg vid Union Square.Vi var tvungna att splitta på oss eftersom Daniel och Markus vägrar sova sked i en säng (den officiella versionen) och ett rum med två sängar blev sjukt dyrt på Stratford där jag och Micke bodde. Det fanns å andra sidan inga dubbelrum på Powell där Markus och Daniel hamnade. Det kändes jobbigt att säga hej då på kvällen och gå åt varsitt håll, trots att vi visste att vi skulle ses på morgonen så sov vi alla lite sämre den här natten.

Linda

PS. Båda hotellen låg sjukt bra mitt i shoppingen vid Union Square, vi betalade extra för ett fönster mot gatan (!) och insåg först senare att plingandet från spårvagnarna som gick från sex på morgonen till tolv på natten inte alls var irriterande. DS.

När man är fyra som ska ut och resa är det lite svårt att helt och fullt komma överens med var man ska resa och vad som ska göras.

Vi började med att bestämma när och hur länge vi skulle resa. Efter att ha konsulterat ett par reseböcker och hur mycket semester vi har att tillgå kom vi fram till att 4 veckor var vad som krävdes för att hinna med allt vi ville. Dett är ganska långa avstånd vi ska färdas under vår resa. Mellan Seattle och Los Angeles är det drygt 180 mil men vi kommer nog totalt har rygglagt minst 400 mil innan resan är slut. Tanken var (och är till viss del fortfarande) att själva roadtripen ska ta 3 veckor och sedan ska vi avsluta med att softa en knapp vecka i trakterna kring San Diego.

Beslut två var att bestämma knutpunkterna för resan och det var inte heller så svårt att enas kring. Även om en av guideböckerna tipsade att köra i riktningen Los Angeles – Seattle om man kör på sommaren som vi (för att undvika att få solen i ögonen när vi kör), så valde vi att göra tvärtom. Det känns helt fel att börja där det är som varmast och köra uppåt.

Knutpunkterna för vår resa är Seattle, San Fransisco, Los Angeles, Las Vegas, San Diego och åter till Los Angeles.

Bilden nedan visar Seattle by night.

/Michael