Roadtrip Seattle – Los Angeles

Sista dagen i San Francisco hade vi bokat Early Bird-turen till Alcatraz, så strax innan 08.30 stod vi vid pir 33 redo att ta båten över till Alcatraz. Alcatraz fungerade som ett ”rymningssäkert” fängelse mellan 1934 och 1963, dock försökte sammanlagt 36 fångar att fly från det rymningssäkra fängelset. Mest kända försöket är det som gjordes av tre fångar i juni 1962 (förevigat i filmen Flykten från Alcatraz med Clint Eastwood) där de grävde sig igenom cellväggen, flydde igenom gångar ner till stranden och drev iväg på en egenbyggd flotte – de har aldrig setts igen sen dess.

Själva touren på Alcatraz gjordes på egen hand med ett audio-set där man fick lyssna på fd fångar och fd fängelsepersonal beskriva de olika avelningarna och de händelser som gjorde störst intryck under åren på Alcatraz. Vi alla var mycket imponerade av upplägget och fann det mycket intressant och givande. Man fick besöka de olika blocken, celler och isoleringaavdelningen och se var de mest kända (eller kanske rättare sagt ökända) fångarna hade suttit, bla Al Capone.

//Daniel

Båda gångerna vi har spenderat dagarna på en cykel under resan (på Lindas initiativ) har det hänt saker som nästan platsar i Arkiv X.

På Leif Eriksson Drive i Portland cyklade vi cirka en mil uppför (ganska brant). Det var rejält svettigt och för att stå ut mentalt tänkte jag såklart att det i alla fall blir nerförsbacke på vägen tillbaka. Men icke sa nicke. Trots att vi cyklade exakt samma väg tillbaka så gick det inte att rulla nedför utan det var bara att även cykla sig svettig på vägen ner.

Nästa cykeläventyr var att cykla över Golden Gate. På vägen till brofästet var det i och för sig platt men så mycket motvind att backarna på Leif Eriksson Drive kändes som en lek i jämförelse. Återigen gick tanken till att det i alla fall blir skönt på vägen tillbaka. Men icke sa nicke igen. Denna gång var förklaring lite mindre Arkiv X-lik. Linda vill hellre ta båten tillbaka så det blev ingen medvind.

/Michael

Daniel hade kollat upp en indisk och en italiensk restaurang som båda skulle vara super, och bara låg några kvarter bort. Därefter skulle vi dricka drinkar på ett ställe som låg precis bredvid den indiska restaurangen. Vi valde indiskt, på väg dit noterade vi att i samma hus som hotellet låg en italiensk restaurang med exakt samma namn som den Daniel hade hittat – vi drog slutsatsen att det var en kedja med flera restauranger.

Nöjda med vårt val att äta indiskt traskade vi på och helt plötsligt upptäckte vi att vi lämnat de trevliga gatorna bakom oss för ett bra tag sedan, och att vägarna nu kantades av trasiga gatlampor, tjejer i väldigt tvivelaktiga kläder och lösa hundar. Men vad gör man inte för bra indisk mat? Tyvärr visade det sig att restaurangen var väldigt sunkig, och helt utan gäster. Vi tog ett snabbt beslut att gå till den italienska restaurangen istället, och att gå ner två gator för att slippa de mest shady kvarteren. Big misstake. Vi gick nu i kvarter där man inte borde vistas som turist i staden, som de enda icke locals sicksackade vi oss fram mellan klungor av människor som var höga som husen längs med gatan. Jag tror aldrig att killarna har gått så snabbt och att Micke har hållit mig så hårt i handen. Det var skönt när vi kom bort från den gatan och Hilton med sin beväpnade polisvakt uppenbarade sig.

När vi äntligen kom till den italienska restaurangen (japp, det visade sig vara den som låg i samma hus som Daniel och Markus hotell) så hade köket stängt. Middagen blev istället ett flottigt meal på Burger King, som att vi inte redan moffat i oss tillräckligt många burgare på den här resan.

Linda

Note: av naturliga skäl tog vi inga bilder….

Min bror säger alltid att det är coolt att kita i hård vind och höga vågor – men på väg från Sausalita var det en galen kille som var ute och kitade bland båtarna mellan Fishermans Warf och Alcatraz… ni vet där typ ingen har lyckats simma över och överleva på grund av de kraftiga undervattenströmmarna och hajarna. Dessutom var det sjukt blåsigt den här dagen. Vet inte om ni kan se honom på de här bilderna, men han är där ute.

Linda

När Linda och Micke försvann på sina cyklar mot Golden Gate tog det inte mer än ett par minuter innan vi hittade ett ställe mer i vår stil – Hooters. Efter ett par öl där tog vi taxi upp till downtown, efter fyllt på förrådet med underkläder (inser att planen med att tvätta längs resan kommer skjutas upp många ggr) tog vi ny taxi till Alta Park för en utsikt över staden. Taxiresan var en upplevelse i sig, det första han frågar oss när vi sätter oss i taxin är, tror ni att Akokalypsen är nära? När vi tvekar så ger han sig in i en diskussion om vad skillnaden är mellan Armageddon och Akokalypsen? Vi kommer överens om att båda slutar ganska illa. Inte den bästa diskussionen att ha med en taxiförare utför San Franciscos branta backar. Väl frame traskade vi bort till Alamo Park och letade lite efter Mary-Kate och Ashley från tv-serien Huset fullt. När vi varken hittade dem eller mat så tog vi ny taxi till downtown lite mer öl och mat. Dagen avslutades med fler öl i solen på Union Sqaure – en dag mer i vår stil.

Jag och Micke satte på oss cykelhjälmarna, fyllde på med vatten och började trampa längs Fishermans Warf, ut på en cykelväg med extrem motvind och sen över bron. En trevlig cykling som bjöd på ett flertal jobbiga stigningar innan vi var över och kunde rulla ner mot söta Sausolito.

Efter en soft lunch tog vi färjan tillbaks och begav oss till Alamo för att spana in vart Mary-Kate och Ashley gjorde debut i Huset full. Därifrån promenerade vi till Castro och tittade in i spännande (!) skyltfönster innan vi tog oss ner downtown för att insupa staden och mini-lite shopping.

Om Daniel och Markus glömmer att nämna det så fick de äntligen besöka Hooters, något de pratat om i tio dagar nu, och tio veckor innan vi åkte….

Linda

Vi hade en plan som gick ut på att åka den berömda spårvagnen ner till Fishermans Warf. När fem stycken passerat utan att stanna bestämde vi oss för att gå till den punkt som de utgår ifrån, vilket inte var speciellt långt bort. Det var mycket folk på vägen dit och vi insåg snart att det inte var folk som var ute och gick utan det var folk som alla köade för att få åka spårvagnen. Jättemånga var det som stod i kö. Så vi gick till hamnen istället – när allt kommer omkring så är det ju aldrig fel med lite motion. Nere i hamnen kollade vi in pir 39 (vilket visade sig vara den tredje största turistattraktionen i USA), det var som en lite låtsasstad. Softast var surferrestaurangen där vi slappade i sköna stolar framför en brasa.

Eftersom jag ville cykla över Golden Gate vilket inte alla ville så delade vi upp oss och gjorde San Francisco var för sig.

Linda

In Lonely Planet we trust, och det gjorde vi väldigt rätt i denna kväll. Vi promenerade in i San Franciscos Chinatown (den andra största Chinatown utanför Kina – den i NY är större) och hittade House of Nanking… och det var en låååång kö utanför. Vi var i valet och kvalet att ge upp men vi ställde oss i kön medan vi funderade och upptäckte att det gick snabbt framåt och fyllde på snabbt bakom oss så vi stod kvar. Helt bestämde vi oss för att stanna när två fisförnäma damer försökte gå in före kön och bryskt blev utkörda på gaten igen.

Inom tio minuter satt vi vid vårt bord, som vi fick dela med två lokala strangers. Det var trångt, det var massor kineser och nästan alla drack ett te som såg giftigt ut. Vi valde alla varsin förrätt och varsin huvudrätt och bestämde att Tsingtao var kvällens dryck. När vi beställde maten stoppade servitrisen oss efter tredje förrätten med orden ”Lyou nlever bleen hele befole? Big dishes. Lyou shlare”. Och så tog hon helt sonika bort en av de tre soppor som vi beställt till förrätt, och eftersom Daniel försökt beställa samma huvudrätt som Markus tog hon även bort den och ersatte den med en annan rätt.

Maten kom in lite hipp som happ, och favoritförrätten var shrimpcakes with home made peanut sause (de vi delade bord med tipsade oss om att man inte fick missa den). Sen åt vi, och åt, och åt och åt. Och när vi var mätta konstaterade vi att vi nog fått allt vi beställde förutom Markus nudlar, men att det inte gjorde något för vi var för mätta för att äta något mer. Och då, tata, kom hon in med nudelrätten (som även den blev en favorit) samt en jätteskål med ris. Vad säger man? Det var fantastisk god kinamat, en galet effektiv men samtidigt charmig restaurang och en pinsamt billig nota. We like.

Linda

Japp, nu var det dags att köra backe upp och ner i alldeles för hög fart och hoppa över krönen precis som alla gör på film.

På väg in i stan stannade vi såklart för att kolla in Golden Gate och sen körde vi direkt mot hotellen som låg vid Union Square.Vi var tvungna att splitta på oss eftersom Daniel och Markus vägrar sova sked i en säng (den officiella versionen) och ett rum med två sängar blev sjukt dyrt på Stratford där jag och Micke bodde. Det fanns å andra sidan inga dubbelrum på Powell där Markus och Daniel hamnade. Det kändes jobbigt att säga hej då på kvällen och gå åt varsitt håll, trots att vi visste att vi skulle ses på morgonen så sov vi alla lite sämre den här natten.

Linda

PS. Båda hotellen låg sjukt bra mitt i shoppingen vid Union Square, vi betalade extra för ett fönster mot gatan (!) och insåg först senare att plingandet från spårvagnarna som gick från sex på morgonen till tolv på natten inte alls var irriterande. DS.