Roadtrip Seattle – Los Angeles

Inspirerade av vindalarna kom vi att tänka på Falcon Crest. Serien utspelar sig på vingården Falcon Crest, där Angela Channing äger större delen av gården, och brorsonen Chase Gioberti (Robert Foxworth) den mindre genom arvet från sin döde far. Fru Channing försöker ständigt vinna över sin brorson, med alla till buds stående medel, samtidigt som hon ska försöka att dölja att dotterns pojkvän dödade hennes bror, mutor, utpressning och allt möjligt.

/ Linda

Det sägs att vinerna är goda i Californien, det var i såklart tvungna att testa om det stämde. Vingårdarna är många och de ligger tätt, men man måste ändå ha bil. Vem ska köra? Markus var safe – Napa/Sonoma var hans val. Daniel erbjöd sig att köra och vi andra blev glada!

Vår favorit under dagen var utan tvekan cab-vinerna från Chimney Rock Winery. Vi testade fyra Cabernet Savuignon Reserve från 2000, 2001, 2002 och 2003 där samtliga fått mellan 90-95 på en skala från 1-100 av vinkännare. De var goda, och vi blev inte ledsna när de av misstag gav oss det sista vinet två gånger =).

/ Linda

Beer – so much more than a breakfast drink!

På vår väg genom redwood skogarna kom vi fram till Mayers Flat där man för två dollar per person kunde köra igenom ett Redwood träd. Eftersom vi inte testat någon ”drive-through” ännu kändes detta som en kul start. Vi fick fråga i kassan om vår bil var för stor för att ta oss igenom trädet men enligt mannen i kassan skulle det gå precis. Om man kan väl lugnt säga att vi inte hade mycket marginal….

//Daniel

Markus ville köra Avenue of the Giants, och Micke ville titta på det absolut högsta och största redwoodträdet. Vi gjorde både och i ett och samma andetag. Det var helt sjukt att gå runt i en skog med redwoodträd, som att vara en lillputte i jättarnas land.

/ Linda

På Mickes lista stod den försvunna kusten, den har vi nu hittat. Det var bara att ta till vänster i Fortuna, köra upp, upp, upp för ett berg på smala, slingriga vägar och sen köra ner lika långt och där låg den. En porös vägsträcka längs med vattnet. När vi känt på vattnet åkt vi över nästa berg för att komma tillbaks till verkligheten. Fråga: Varför måste Micke alltid välja de smalaste vägarna med de största stupen?

/ Linda

Idag har vi kört många mile, exakt hur många vet jag inte men jag ska be Markus räkna ut det och återkommer med siffror inom kort. Om jag skulle fråga Daniel skulle han säga 80 miles – han ständiga svar idag. Den röda tråden för dagen har varit små, smala, slingriga vägar. Men vi har även hunnit med två av Mickes ”måsten” och ett av Markus, samt lite saker som gett extra krydda till resan.

Vi har åkt från Fortuna till Napa och avslutade dagen med att testa viner på hotellet… en skön omväxling från all öl. Tyvärr bor vi inte på en vingård utan precis söder om Napa – nära till båda vindalarna men inte mitt i hjärtat skulle man kunna säga.

Även till lunch lyckades vi få till något nytt, det blev Subway istället för Mc Donalds som det blivit de senaste två dagarna i ren panik då hungern tagit över och vi alla varit på bristningsgränsen till att bli matarga.

/ Linda

A)   B)

A) – Mc Donaldsluncher
B) – Vinmiddag

Nej, jag har inte överskridit min budget ännu. Det ser tom lysande bra ut!

Linda

Det är dags att titta lite generellt på ölen här i Amerika. Först och främst så måste jag säga att vi gillar den. Endast en öl som vi (läs Linda) har testar var mindre god. Eller mindre god, den var väl ok om man ville ha en svalkande lager, men den går inte att jämföra med god öl från roliga microbryggerier. Du kanske har gissat att det är Coors Light.

Sedan tidigare har vi berättat att vi provat Mannys Pale Ale och Pyramid Hefe. När vi käkade skaldjur i Olympia så provade killarna Mac & Jack African Amber, den gick hem, och jag kunde inte motstå att testa Fish Tale Wild Salmon Pale Ale. Den var super. Markus nästa öl-mål är att testa Mac & Jack Indian Amber….

Igår på Eel River så testade vi fyra lokala sorter, eller tre var det… och en mix. Calofornia Blond som var en schysst lager, Climax California Classic (tripple C) som var väldigt god, och sen trodde vi att vi fick en pitcher Organic Amber men servitrisen som var hyperstressad gav oss en half & half (California Blond/Organic I.P.A.), och sist den faktiska Organic Amber. Både jag och Markus gillade half & half bäst.

Och ja just det, på väg till Seattle mellanlandade vi ju i Philly och där drack jag Bud Lite och killarna Boston Lager.

/ Linda

PS. När jag skulle beställ min tripple C så fick jag hjärnstillestånd och försökte beställa en Cliiiiimax, det gick sådär. Markus fick hoppa in och förklara för servitrisen vilken öl jag menade. DS.

Vi hamnade som sagt i Fortuna, och det var inte så illa som vi trodde att det kunde tänkas bli. Dels fick vi bo i en suite och dels så hade de ett microbryggeri runt hörnet med tillhörande restaurang – Eel River Brewar Company. Vi misslyckades ju kopiöst med ölfestivalen i Portland, så det kändes bra att få dricka god, lokal öl i Kalifornien.

Vad hände i Portland kanske du undrar? Jo det var så här… vi flyttade från läskiga Econo Lodge i utkanten av Portland till ett trevligt hotell i Salem bara för att vi ville gå på ölfestivalen, men vägrade bo kvar på det sunkiga motellet. Ölfestivalen skulle hålla på till klockan två på natten enlig en förvirrad (vi borde anat oråd) tant på Portland Visitor Centre. Vi kom dit kvart i nio, en kvart efter att sista ölen serverades. Anyway, nu var i på Eel River Brewary Company och här fanns god öl!

/ Linda

Riktigt fettmätta satt vi oss i bilen igen och körde vidare och voila, vi var ute vid havet. Det var som att dra undan ett skynke och det var bara öppet hav så långt ögat nådde. Vi hade en ambition att bada i Washington men dels så kunde vi med blotta ögat se hur kallt det var, och dels så hävdar Daniel och Markus att semestern nu börjat och då ingick inte (INTE) att vandra ner för berget till stranden, och sen upp igen. Istället gjorde vi det den american way och körde fram till kanten, tittat ner och körde vidare.

/ Linda

Idag var vi verkligen on the road. Halv tio var allt inpackat i den stora bilen och vi lämnade Salem. Siktet var inställt på Crescent City men vi körde vidare mot Eureka när vi upptäckte att det gick snabbare än planerat, men vi hamnade tillslut i Fortuna. Varför? Det fanns inte ett enda hotellrum att uppbringa i Eureka, förutom Econo Lodge där vi lovat varandra att aldrig (ALDRIG) mer sätt vår fot.

Efter en bit på motorvägen var vi tillbaks på 101:an och då började den roliga körningen. Första halvan av dagen gick mest genom lummiga skogar där träden hängde ner och bildade som en grön, lummig tunnel. På slingriga serpentinvägar körde vi bland annat igenom Springfield (vi letade efter Homer men såg honom inte, däremot tror vi oss ha skymtat Mr Burnes), Mapletown där vi trodde vi skulle hitta maple syrup (men det var en luring) och sen Coos Bay där vi stannade på Panncake Mill och käka lunch (stabbig, som alltid i USA).

Det mest äventyrliga som hände på vägen var att det kom ett rådjur med två kid hoppandes över vägen. Linda var tvungen att bromsa betydligt hårdare än den broms som tidigare under resan gjorde att Markus fick Mickes kalla kaffedrink i knät.

/ Linda