Roadtrip Seattle – Los Angeles

Nej, jag har inte överskridit min budget ännu. Det ser tom lysande bra ut!

Linda

Det är dags att titta lite generellt på ölen här i Amerika. Först och främst så måste jag säga att vi gillar den. Endast en öl som vi (läs Linda) har testar var mindre god. Eller mindre god, den var väl ok om man ville ha en svalkande lager, men den går inte att jämföra med god öl från roliga microbryggerier. Du kanske har gissat att det är Coors Light.

Sedan tidigare har vi berättat att vi provat Mannys Pale Ale och Pyramid Hefe. När vi käkade skaldjur i Olympia så provade killarna Mac & Jack African Amber, den gick hem, och jag kunde inte motstå att testa Fish Tale Wild Salmon Pale Ale. Den var super. Markus nästa öl-mål är att testa Mac & Jack Indian Amber….

Igår på Eel River så testade vi fyra lokala sorter, eller tre var det… och en mix. Calofornia Blond som var en schysst lager, Climax California Classic (tripple C) som var väldigt god, och sen trodde vi att vi fick en pitcher Organic Amber men servitrisen som var hyperstressad gav oss en half & half (California Blond/Organic I.P.A.), och sist den faktiska Organic Amber. Både jag och Markus gillade half & half bäst.

Och ja just det, på väg till Seattle mellanlandade vi ju i Philly och där drack jag Bud Lite och killarna Boston Lager.

/ Linda

PS. När jag skulle beställ min tripple C så fick jag hjärnstillestånd och försökte beställa en Cliiiiimax, det gick sådär. Markus fick hoppa in och förklara för servitrisen vilken öl jag menade. DS.

Mickes första val var Olympic National Park. I en bokhandel i Seattle snabbkollade vi olika hikingleder och det första Daniel såg var ”mountain view” och sen såg vi att den var en mil och då bestämde vi att den får det bli. Vi tog den stora bilen och körde mot Mt Ellinor som vi skulle bestiga, för varje sväng blev vägen smalare och tillslut var bilen bredare än vägen och stupet ungefär fem kilometer ner på ena sidan, det kändes sådär. När vi åkt igenom molnen var vi framme på den lägre av startpunkterna, där parkerade vi bilen och gav oss iväg längs trailern.

Note: Jag var skeptisk till hiken – det var svinkallt och det var som att det hängde vatten i luften. Och som alla hikare vet ska man aldrig ge sig iväg upp på ett berg utan varma kläder, kompass och karta, extra proviant och utan att berätta för någon vart man är. Vi gick upp i shorts (förutom Daniel som inte har några träningsbyxor och därför hade jeans) men en extra vattenflaska och snickers/baby ruth. Det stod en varning att fyra stycken skadat sig på de snöhala vägnar och varit tvugna att hämtas med helikopter. Mickes kommentar till det: här är för varmt för att det skall ligga snö.

Vi gick, och gick, och gick. I början var det varierande uppför och längs med berget men ju högre upp vi kom desto mer lutade det. Stigen var väl iordninggjord och mellan träden dansade älvor. Halvvägs upp för berget (ja inte för att vi såg någonting varken uppför eller nedför) kom de första snöfläckarna. När vi kommit ungefär 4 femtedelar upp satt vi oss att vila på en utsiktsplats och då sprack solen fram. Vi såg fortfarande ingenting nedför, men väl uppför. Det var en bit kvar kan man säga, och hela stigen där man skulle gå var snötäckt…. Vi vilade ett tag och gick sedan ner igen.  Det gick snabbare än kvickt jämfört med att gå uppför.

Mt Ellinor – 5 944 feet högt.

/ Linda

Idag ingick frukost på hotellet, och man kunde göra sina egna amerikanska våfflor. Det visade sig att de ser godare ut än vad de är, men ändå! Kollade in fitnessrummet för att se om knät skulle få lite träning att börja dagen med, men nej. Där fanns tre ranglig maskiner, en skivstång som var böjd på mitten samt i samma rum en sunkig bubbelpool som gjorde luften fuktig och klorig.

/ Linda

Efter lite bilkörning och suttit fast i rusningstrafiken kom vi fram till Olympia, ”huvudstad” i Washington. Vi checkade in på Clarion Hotel oh för ge er lite perspektiv på hur liten denna stad är utspelades följande konversation under incheckningen:
- How far is it to downtown? (Michael)
- This is downtown! (Receptionisten)
- Then its pretty close… (Daniel)

Efter incheckning tog vi en tur på stan och hamnade på The Oyster House (inte Blue Oyster bar, utan bara Oyster House). Trakten skall vara känt för sina fina ostron så Michael och Daniel tog in ett gäng för testa av dem, Michael tyckte de smakade havsvatten och Daniel tyckte de smakade havsvatten på ett positivt sätt.

PS. det var Linda som tog in hummerstjärtarna, dyrast på hela menyn. DS

Efter vi hämtade ut bilen åkte vi ut till Twin Peaks-land (Twin Peaks var en klassik serie från 1990 som vi killar följde slaviskt). Vi hade fått reda på att stora delar av serien spelades in i Snoqualmie och North Bend så tog sikte på dem för att leta efter The Log Lady, Agent Cooper och körsbärspaj. Vi fann inte något av det men vi fick åtminstone se vattenfallet som syntes i varje avsnitt i serien.

/Daniel

Vi hämtade bilen på flygplatsen efter lunch idag.  Vi hade bokat en Ford Explorer men icke helt oväntat fanns det ingen sådan inne. Då erbjöds vi en något mindre SUV, en Suzuki av något slag, men i samma priskategori. Vi erbjuds även att för en mindre summa pengar gå upp en prisklass och få en Ford Expedition istället. Efter ”moget” övervägande valde vi det senare. Det kändes helt enkelt fel att köra runt i en japansk bil på en amerikansk road trip.

Ford Expedtion är stor. Väldigt stor. Nästan skrämmande stor när vi först såg bilen på parkeringen på flygplatsen. Men efter en stund vande man sig och nu känns det bara bra och den förflyttar sig på de amerikanska vägarna på ett majestätiskt maner. Linda var inte helt enig med oss andra att vi skulle välja Expedition men bevisligen var det en bra bil att sova i.

/Michael

Vi är fortfarande jettade och vaknar därmed tidigt. Linda och Micke besökte gymmet på morgonen, efter gårdagens styrketräning var det dags för ett motionspass. Bra start på dagen, och nödvändigt med tanke på vad vi stoppar i oss. Daniel och Markus bestämde sig för att sova i form istället innan vi käkade frukost på ”Seattle´s best Coffee” där de serverade flottiga mackor och varm choklad med ett ton grädde på.

Summa summarum så kan i konstatera att vi gillar Seattle. Det kan vara för allt vatten, att solen skiner (ja, alltid), det finns en helsikes massa krabbor eller för att det är en skön och avslappnad stämning. Vi har trots stora ansträngningar varken sprungit på Fraiser eller Niles, men väl en hel massa Starbucks som grundades här i Seattle, det gjorde för övrigt även Amazon och Microsoft.

Tjohoo, vad är väl ett besök på staterna utan att se baseball? Vi kollade in när hemmalaget Mariners fick fetstryk av Boston Red Sox med stjärnor som Coco Crisp och dread lock Manny. Vi stannade tre timmar, såg 8 av 9 innings och förvånades över hur få gånger slagmannen faktiskt slår och hur ofta pitchern kastar ogilltiga bollar. Och så säger jänkarna att fotboll är händelsefattigt? Daniel och Markus bad mig notera att de båda fick visa leg när de handlade öl, här är åldergränsen 21. Red Sox vann med 4-0, totalt var vi 37 861 som såg matchen på Safeco Field.

/Linda

Idag har vi gjort Seattle. Vi började på coola Pike Place Market där fiskhandlarna kastade fiskar, skaldjuren var obscent stora, en ful Monkfish fick Linda att sätta andan i halsen och Daniel got crabs!

Sen promenerade vi längs med vattnet till Space Needle, på väg dit passerade vi kanske världen största koner. På väg upp (det tog 41 sek att åka upp) fick Micke svindel och vi fick av hissoperatören veta hur många Milky bars högt tornet var, tyvärr var det ingen som la det på minnet.

Sen strosa vi runt på stan i gassande sol, svalkade oss med öl (vi testade det lokala märket Manny Pale Ale och veteölet Pyramid) samt att Linda spanade in en väska som det är stor risk att hon köper innan resan är slut.

Lunchtime! Tillbaks till piren för att frossa i skaldjur. Daniel och Micke tog det bokstavligen som ni kan se på bilden.

Text: Linda & Daniel Bild: Markus med assistenter

Jaha, man trodde att det skulle ta sex timmar att flyga men vi fick boarda och sen sitta i planet tre (3!!!!) timmar innan vi kom iväg. Således är vi inte på hotellet förrän nu, klockan ett på natten (eller tio på förmiddagen hemma i Sverige). Eftersom jag sov hela sista flygresan så gick tiden ganska snabbt, men jag är å andra sidan inte trött nu. Flygbolaget var å andra sidan ganska snälla och såg till att vi fick sitta utspritt över hela planet – så att vi inte tröttnar på varandras sällskap så här i början av resan. Nu ska jag försöka sova, planen är att kolla in gymmet imorgon bitti innan samling.

Over and out / Linda

Bilder från coola Hotel Max där vi bor!