Roadtrip Seattle – Los Angeles

Beer – so much more than a breakfast drink!

På vår väg genom redwood skogarna kom vi fram till Mayers Flat där man för två dollar per person kunde köra igenom ett Redwood träd. Eftersom vi inte testat någon ”drive-through” ännu kändes detta som en kul start. Vi fick fråga i kassan om vår bil var för stor för att ta oss igenom trädet men enligt mannen i kassan skulle det gå precis. Om man kan väl lugnt säga att vi inte hade mycket marginal….

//Daniel

Markus ville köra Avenue of the Giants, och Micke ville titta på det absolut högsta och största redwoodträdet. Vi gjorde både och i ett och samma andetag. Det var helt sjukt att gå runt i en skog med redwoodträd, som att vara en lillputte i jättarnas land.

/ Linda

På Mickes lista stod den försvunna kusten, den har vi nu hittat. Det var bara att ta till vänster i Fortuna, köra upp, upp, upp för ett berg på smala, slingriga vägar och sen köra ner lika långt och där låg den. En porös vägsträcka längs med vattnet. När vi känt på vattnet åkt vi över nästa berg för att komma tillbaks till verkligheten. Fråga: Varför måste Micke alltid välja de smalaste vägarna med de största stupen?

/ Linda

Idag har vi kört många mile, exakt hur många vet jag inte men jag ska be Markus räkna ut det och återkommer med siffror inom kort. Om jag skulle fråga Daniel skulle han säga 80 miles – han ständiga svar idag. Den röda tråden för dagen har varit små, smala, slingriga vägar. Men vi har även hunnit med två av Mickes ”måsten” och ett av Markus, samt lite saker som gett extra krydda till resan.

Vi har åkt från Fortuna till Napa och avslutade dagen med att testa viner på hotellet… en skön omväxling från all öl. Tyvärr bor vi inte på en vingård utan precis söder om Napa – nära till båda vindalarna men inte mitt i hjärtat skulle man kunna säga.

Även till lunch lyckades vi få till något nytt, det blev Subway istället för Mc Donalds som det blivit de senaste två dagarna i ren panik då hungern tagit över och vi alla varit på bristningsgränsen till att bli matarga.

/ Linda

A)   B)

A) – Mc Donaldsluncher
B) – Vinmiddag

Nej, jag har inte överskridit min budget ännu. Det ser tom lysande bra ut!

Linda

Det är dags att titta lite generellt på ölen här i Amerika. Först och främst så måste jag säga att vi gillar den. Endast en öl som vi (läs Linda) har testar var mindre god. Eller mindre god, den var väl ok om man ville ha en svalkande lager, men den går inte att jämföra med god öl från roliga microbryggerier. Du kanske har gissat att det är Coors Light.

Sedan tidigare har vi berättat att vi provat Mannys Pale Ale och Pyramid Hefe. När vi käkade skaldjur i Olympia så provade killarna Mac & Jack African Amber, den gick hem, och jag kunde inte motstå att testa Fish Tale Wild Salmon Pale Ale. Den var super. Markus nästa öl-mål är att testa Mac & Jack Indian Amber….

Igår på Eel River så testade vi fyra lokala sorter, eller tre var det… och en mix. Calofornia Blond som var en schysst lager, Climax California Classic (tripple C) som var väldigt god, och sen trodde vi att vi fick en pitcher Organic Amber men servitrisen som var hyperstressad gav oss en half & half (California Blond/Organic I.P.A.), och sist den faktiska Organic Amber. Både jag och Markus gillade half & half bäst.

Och ja just det, på väg till Seattle mellanlandade vi ju i Philly och där drack jag Bud Lite och killarna Boston Lager.

/ Linda

PS. När jag skulle beställ min tripple C så fick jag hjärnstillestånd och försökte beställa en Cliiiiimax, det gick sådär. Markus fick hoppa in och förklara för servitrisen vilken öl jag menade. DS.

Vi hamnade som sagt i Fortuna, och det var inte så illa som vi trodde att det kunde tänkas bli. Dels fick vi bo i en suite och dels så hade de ett microbryggeri runt hörnet med tillhörande restaurang – Eel River Brewar Company. Vi misslyckades ju kopiöst med ölfestivalen i Portland, så det kändes bra att få dricka god, lokal öl i Kalifornien.

Vad hände i Portland kanske du undrar? Jo det var så här… vi flyttade från läskiga Econo Lodge i utkanten av Portland till ett trevligt hotell i Salem bara för att vi ville gå på ölfestivalen, men vägrade bo kvar på det sunkiga motellet. Ölfestivalen skulle hålla på till klockan två på natten enlig en förvirrad (vi borde anat oråd) tant på Portland Visitor Centre. Vi kom dit kvart i nio, en kvart efter att sista ölen serverades. Anyway, nu var i på Eel River Brewary Company och här fanns god öl!

/ Linda

Riktigt fettmätta satt vi oss i bilen igen och körde vidare och voila, vi var ute vid havet. Det var som att dra undan ett skynke och det var bara öppet hav så långt ögat nådde. Vi hade en ambition att bada i Washington men dels så kunde vi med blotta ögat se hur kallt det var, och dels så hävdar Daniel och Markus att semestern nu börjat och då ingick inte (INTE) att vandra ner för berget till stranden, och sen upp igen. Istället gjorde vi det den american way och körde fram till kanten, tittat ner och körde vidare.

/ Linda

Idag var vi verkligen on the road. Halv tio var allt inpackat i den stora bilen och vi lämnade Salem. Siktet var inställt på Crescent City men vi körde vidare mot Eureka när vi upptäckte att det gick snabbare än planerat, men vi hamnade tillslut i Fortuna. Varför? Det fanns inte ett enda hotellrum att uppbringa i Eureka, förutom Econo Lodge där vi lovat varandra att aldrig (ALDRIG) mer sätt vår fot.

Efter en bit på motorvägen var vi tillbaks på 101:an och då började den roliga körningen. Första halvan av dagen gick mest genom lummiga skogar där träden hängde ner och bildade som en grön, lummig tunnel. På slingriga serpentinvägar körde vi bland annat igenom Springfield (vi letade efter Homer men såg honom inte, däremot tror vi oss ha skymtat Mr Burnes), Mapletown där vi trodde vi skulle hitta maple syrup (men det var en luring) och sen Coos Bay där vi stannade på Panncake Mill och käka lunch (stabbig, som alltid i USA).

Det mest äventyrliga som hände på vägen var att det kom ett rådjur med två kid hoppandes över vägen. Linda var tvungen att bromsa betydligt hårdare än den broms som tidigare under resan gjorde att Markus fick Mickes kalla kaffedrink i knät.

/ Linda

Många frågor har anlänt till blogg-redaktionen:
- Ser Micke verkligen ut som en monkfish?
- Har Linda överskridit sin resebudget redan dag 5?
- Kommer Daniel lyckas välja mat från en restaurangmeny snabbare än 30 minuter någon gång under resan?
- Är Markus med på resan?

I detta inlägg besvarar vi den sista frågan, Markus ÄR med!

Dagen börjar med att vi checkar ut från vårt sunkiga motell. Här vill vi inte stanna en minut mer än nödvändigt!
Vi åker in till centrala Portland och tar en frukost på Starbucks. Linda blir rastlös och springer iväg på en shoppingtur medans vi övriga sitter och njuter i morgonsolen. Linda är tillbaka en halvtimme senare med resans största leende, en väska rikare och många dollar fattigare.

Nu har det blivit dags för Lindas första val, åka mountainbike på Leif Eriksson Drive. Vi åker upp till utkanten av Forrest Park och hyr varsin cykel och ger oss iväg.
En mil senare börjar krafterna ta slut hos tre av medlemmarna så vi stannar. Linda däremot har fått mersmak och ger sig av på en special-trail som går rakt upp för berget. Linda är tillbaka 30min senare med ett nästan lika stort smile som efter väsk-shoppingen.
Sen bär det av tillbaka igen, en mil åt andra hållet så totalt blev det ca 2 mil på cykel denna dag, det kommer kännas i kroppen imorgon.

Markus ÄR med!

Efter lunch har det äntligen blivit dags för första Outlet-shoppingen mellan Portland och Salem. Alla hittar något och vi åker därifrån med många nya påsar. Frågan är bara ur vi ska få plats med allt nytt i våra väldigt slimmade packningar…

Markus är nöjd efter en lyckad shoppingdag.

Avslutningsvis kan jag även tillägga att en av anledningarna till att jag inte syns så mycket under resans gång är att jag sitter på dubbla stolar, är förare och mänsklig GPS samtidigt. När de andra är ute och upplever USA får jag snällt sitta kvar i bilen och planera nästa etapp…

Bergsbestigning igår, mountainbike idag…imorgon börjar äntligen semestern!

//Markus

Eftersom det skall börja en stor ölfestival i Portland med 65 000 besökare visade det sig lite svårt att finna boende till oss. Vi hittade till slut två rum på Echo Lodge Motel (Clarions motellkedja) och bokade två nätter där. På väg ner mot Portland läste vi på om staden, det visade sig att man helst skulle undvika de norra och nordöstra delarna pga hög kriminalitet och droghandel. Vid en närmare titt på kartan så inser vi att vårt motell just ligger i de norra delarna av staden. Lite mer olustiga närmade vi oss motellet och väl framme fick vi riktigt dåliga vibbar.

Sammanfattningsvis kan  vi säga att det var väldigt billigt, men inte särskilt prisvärt….vi hoppas detta var vårt lågvattenmärke när det gäller boende för denna resa.

//Daniel & Markus

Mickes första val var Olympic National Park. I en bokhandel i Seattle snabbkollade vi olika hikingleder och det första Daniel såg var ”mountain view” och sen såg vi att den var en mil och då bestämde vi att den får det bli. Vi tog den stora bilen och körde mot Mt Ellinor som vi skulle bestiga, för varje sväng blev vägen smalare och tillslut var bilen bredare än vägen och stupet ungefär fem kilometer ner på ena sidan, det kändes sådär. När vi åkt igenom molnen var vi framme på den lägre av startpunkterna, där parkerade vi bilen och gav oss iväg längs trailern.

Note: Jag var skeptisk till hiken – det var svinkallt och det var som att det hängde vatten i luften. Och som alla hikare vet ska man aldrig ge sig iväg upp på ett berg utan varma kläder, kompass och karta, extra proviant och utan att berätta för någon vart man är. Vi gick upp i shorts (förutom Daniel som inte har några träningsbyxor och därför hade jeans) men en extra vattenflaska och snickers/baby ruth. Det stod en varning att fyra stycken skadat sig på de snöhala vägnar och varit tvugna att hämtas med helikopter. Mickes kommentar till det: här är för varmt för att det skall ligga snö.

Vi gick, och gick, och gick. I början var det varierande uppför och längs med berget men ju högre upp vi kom desto mer lutade det. Stigen var väl iordninggjord och mellan träden dansade älvor. Halvvägs upp för berget (ja inte för att vi såg någonting varken uppför eller nedför) kom de första snöfläckarna. När vi kommit ungefär 4 femtedelar upp satt vi oss att vila på en utsiktsplats och då sprack solen fram. Vi såg fortfarande ingenting nedför, men väl uppför. Det var en bit kvar kan man säga, och hela stigen där man skulle gå var snötäckt…. Vi vilade ett tag och gick sedan ner igen.  Det gick snabbare än kvickt jämfört med att gå uppför.

Mt Ellinor – 5 944 feet högt.

/ Linda

Idag ingick frukost på hotellet, och man kunde göra sina egna amerikanska våfflor. Det visade sig att de ser godare ut än vad de är, men ändå! Kollade in fitnessrummet för att se om knät skulle få lite träning att börja dagen med, men nej. Där fanns tre ranglig maskiner, en skivstång som var böjd på mitten samt i samma rum en sunkig bubbelpool som gjorde luften fuktig och klorig.

/ Linda

Efter lite bilkörning och suttit fast i rusningstrafiken kom vi fram till Olympia, ”huvudstad” i Washington. Vi checkade in på Clarion Hotel oh för ge er lite perspektiv på hur liten denna stad är utspelades följande konversation under incheckningen:
- How far is it to downtown? (Michael)
- This is downtown! (Receptionisten)
- Then its pretty close… (Daniel)

Efter incheckning tog vi en tur på stan och hamnade på The Oyster House (inte Blue Oyster bar, utan bara Oyster House). Trakten skall vara känt för sina fina ostron så Michael och Daniel tog in ett gäng för testa av dem, Michael tyckte de smakade havsvatten och Daniel tyckte de smakade havsvatten på ett positivt sätt.

PS. det var Linda som tog in hummerstjärtarna, dyrast på hela menyn. DS