Vår tänkta slappdag vid hotellets takpool fick skjutas upp en dag eftersom hotellpersonalen skulle olja om trägolvet kring poolen på tisdagen. Istället fick det bli lite sightseeing i LA för vår del, vi körde Sunset Boulevard upp mot Hollywood Boulevard och de kända stjärnorna i trottoaren. Efter dumpat bilen under Kodak Theatre så gick vi längs gatan och kollade efter kända namn inom film, tv och musik. Här hittade vi till slut Mary-Kate och Ashley (vi fann ju aldrig dem i San Francisco). Vi kollade även in hand och fotavtryck utanför Chinese Theatre – Johnny Deep stora fötter, Nicholas Cage små fötter och R2D2s konstiga fötter.
Därefter tog vi bilen ner till Beverly Hills och Rodeo Drive. Efter ett flertal turer in och ut i parkeringsgarage utan att hitta någon p-plats fick vi ta Rodeo Drive på det amerikanska sättet – cruisandes i vår bil ner längs gatan. Pretty Woman-citaten haglade i bilen och allt såg ganska dyrt ut.
Därefter drog vi ner till Santa Monica och Santa Monica State Beach. En enorm strand som mest är känd för att det var här strandscenerna för Baywatch spelades in. Vi såg badvakter och dess vakttorn men både Hasselhoff och Pamela lyste med sin frånvaro.
Och som sig bör så måste man ju sitta i en bilkö när man är i LA…
Vi funderade ett tag på att hyra eller köpa en GPS så vi kunde undvika att köra fel för ofta. Av många olika anledningar har det inte blivit av.
Främsta anledningen är dock att vi har en mänsklig GPS i Markus. Hittills har vår GPS (Markus alltså) skött sitt jobb mer eller mindre prickfritt.
Vår mänskliga GPS tar sitt jobb väldigt seriöst och pluggar flera timmar varje kväll vart vi ska köra dagen efter. Han tänker även ut alternativa vägar (precis som Secret Service gör för presidenten) om vi mot förmodan skulle hamna fel.
Om ni funderar på en långresa och vill ha en mänsklig GPS kan jag varmt rekommendera Markus. Enda problemet med en mänsklig GPS är att energin ibland tar slut och då kan det ta ett tag att få igång GPS:en igen, det går inte lika lätt och snabbt som ladda sin mobil.
Tror ni man sitter fast ordentligt? Hur stor är chansen att man överlever om hela vagnen lossnar? Kan den här lilla bulten verkligen hålla för så här hög fart? Kan du spänna den här hårdare? Shit, nu lossande spännet. Undra när den kör igång? Okay, here we go. Varför går det alltid så sakta i början? Kolla där, jag svär att om jag ramlar ner så kommer jag landa på den den spetsen. Otroligt vacker utsikt här uppifrån. Ahhhh den sitter inte fast. Nu närmar vi oss toppen, aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ha ha ha ha ha, iiiiiihooooooooowwwwwww, heeeelt gaaaaaaalet, ha ha haaaa haaaa haaa a haaaa, jag döööööör, tjohooooooo, ha ha ha ooooooooooooaaaaaaaaaah.
Idag var det lekstuga hela dan – vi var på det stoooora nöjesfältet Six Flags Magic Mountains som ligger i utkanten av LA. Shit, vi höll på att kissa i byxan när vi närmade oss och såg hur höga de var, och vilka sjuka lutningar det var på backarna och looperna. Alla började skratta lite nervöst, lovade att åka minst en läskig men sen kanske skulle vi hålla oss till de mindre galna varianterna. Så blev det inte!!!! Det var sjukt roligt, och vi hade bara dödsångest en liten del av dagen =).
Det var såklart ganska mycket köer så det var lika bra att ge sig på de värst varianterna direkt – de som lovede ”thrill to the max”.
Då vi skulle hänga upp och ner mest hela dagen hade vi inte med oss någon kamera, tyvärr. Men några bilder, som ni ser längst ner, tog vi med telefonkameran.
Dessa hann vi med:
- Viper (alla) – get turned completely upside down seven times! Som en ”vanlig” berg-och-dalbana fast helt galet hög och med sjuka looper. Alla var nervösa på vägen upp (varför går det alltid så sakta) men skrattade mest hela åkturen.
- Tatsu – fly at the speed of fear! (alla) – nu händer det grejer. The world´s tallets, fastest and longest flying coaster sends riders trough the park´s distincts mountain terraine. Här var det inte snack om att sitta i en liten vagn, här satte man sig, spände fast sig på alla håll och kanter och sen flippades man framåt så att man åkte tittandes nedåt, eller ja uppåt ibland. Helt galet. Och snabbt gick det.
- Déjà Vu (Linda och Daniel) – tänk dig en läskig åktur, och när den är klar får du åka allt igen fast baklänges. Av Six Flags beskrivs den som ”the next generation super boomerang roller coaster with a brand new twist – riders fly first forwards and then backwards over twisting loopes. Det läskigaste var dock i början, då åkte man rakt upp sakta sakta för att liksom ta fart, samma sak var det i och för sig när den vände och åkte tillbaks, och när den avslutades. Känslan av att hänga ”stilla” i luften och titta ner, det enda som hindrar en från att ramla rakt ner i marken och smashas sönder är ett litet bälte, ett töntigt litet bälte. Mycket stressande.
The Riddler´s Revenge (Daniel, Markus, Linda) – vem har någonsin stått upp och åkt en berg-och-dalbana? Tydligen många, och nu har vi också det. Enligt Six Flags är The Riddler ”the world´s tallest and fastest stand-up roller coaster”. Denna må vara den högst och snabbaste man står i, men jämfört med de andra vi åkte var detta en walk in the park och vi kunde njuta mest hela tiden. Att stå gav en cool extra twist, och allas balanssinne var helt satt ur spel efteråt.
Goliath (Daniel, Markus, Linda) – Monster coaster with 255-foot first drop inte a 120-foot underground tunnel at 85 MPH. Okej, på ren svenska så är det här en ”vanlig” berg-och-dalbana fast såklart extrem. Den första nedfarten är typ 76 meter rakt ner, till en hastighet om 136 km i timmen – ja ni ser ju själva på bilden. På toppen, när Markus var som mest nervös, passade jag på att kittla honom lite (jag satt i sätet bakom….). ha ha ha.
- X2 (Daniel och Linda) – åken av ALLA åk! Shit, helt sjukt. A whole new Xtreme Xperience – The world´s first and anly 5th dimensional thrill! Tänk dig att du sitter i ett säte, som snurrar 360 grader, så samtidigt som du är i en loop snurrar även sätet runt. Helt omöjligt att veta vad som är upp och ner och förbereda sig för vad som komma skall. I i djupa dropp så åkte man först med ryggen nedåt och trodde man skulle dö, och sen mitt i droppen så ändrade de så att man helt plötsligt åkte med ansiktet nedåt och man trodde att man skulle dö. För att stärka effekterna så hade man musik som pumpade ut i öronen (från sätet) och man åkte igenom eldflames (Daniels lugg behöver inte längre klippas). På kvällarna när det är mörkt kör de även med blixtar. Sjukt hälftigt! Om det inte vore för 1.5 timmes kö skulle vi åkt den igen, och igen, och igen, och igen. Tyvärr finns inga bilder, men jag hitta en film på YouTub som visar exakt hur man ser det.. check it out.
Här kommer bilder från Daniel och Markus mobiler inom kort.
Dags för middag, vi gick upp till Sunset Blv och insåg att vi bor precis bredvid The Viper Room. Det såg inte mycket ut för världen men Johnny Depp är/var delägare, och det var här River Phoenix dog av en överdos på gatan utanför endast 23 år gammal så lite kändisstatus finns, eller fanns. River slog igenom i filmen Stand By Me, och förutom sin skådespelarbror Joaquin så hade han även tre systrar: Rain, Summer och Liberty.
Vi stannade och tog en öl på en litet ölhak och promenerade sedan en bit på sunset och insåg att den är sjukt lång, att den stundtals är trevlig men stundtals jäkligt tråkig och att den kantas av enorma reklamskyltar. Vi kom aldrig fram till de berömda stjärnorna, men vi såg däremot en stor hipetihopstjärna som hoppade in i sin enorma vita limousin hummer (note: det var Arnold Schwartzenegger som övertalade militären att göra en civil personbilsversion) tillsammans med sitt entourage och sina stora livvakter. Vem det var? Hur ska vi veta? Men det lär ju ha varit en riktigt stor kändis, vi kan bara gissa…
… det var antagligen inte snoop dogg
… men det kanske var Busta Rhymes
… 50 cent
eller Jay-Z
Sen käka vi middag på en väldigt trevlig restaurang – chin chin grill. Där serverades asiatisk mat i mycket god tappning, god öl och gott vin. Som avslutning fick vi alla varsin lyckokaka.
Linda – Your entusiasm inspires people.
Micke – Many people are seeking you for your sound advice.
Markus – Others admire your caring qualities.
Daniel – An enjoyable vacation is awaiting you.
Runt hörnet om den legendariska gatan Sunset Boulevard ligger vårt hotell – Le Petit. Ett hotell vi är extremt nöjda med både vad gäller läget, de tjocka heltäckningsmattorna (inte ironi, den är som sammet under fötterna) och solterrassen med pool på taket. Äntligen lite sol. Eller äntligen semester som Markus uttrycker det.
Som ni förstår så ägnade vi eftermiddagen på taket. Linda och Micke under ett parasoll och Daniel och Markus i den gassande solen för en läcker solbränna vid hemfärd.
När vi vaknade vart det fortfarande grått, grått, grått i Ventura (vilken värdelös solstad), så vi packade ihop och drog till Los Angeles som bara är en timmes bilfärd bort. Vi åkte 1:an dit för kustnära känsla och vägen gick genom Malibu och Santa Barbara, två ganska trevliga städer att bo i.
Det var såklart hit vi skulle åkt för att sola Här var stränderna milslånga, det var de i och för sig i Ventura också men här sken solen från en klarblå himmel. Vi var lite nervösa för att köra fel, vi ska bo i West Hollywood i fyra dagar och det ligger ganska nära Inglewood och andra nasty stadsdelar, men tack vara Markus fantastiska kartläsning kom vi fram till hotellet på första försöket.
På väg dig körde vi förbi Beverly Hills och vi spanade som galningar efter de hus som familjen Walsh flyttade till, men vi kunde inte hitta det. Dock fick vi se en trailer med Brandon Walsh senare på eftermiddagen, ni har väl hört att de kickar igång den gamla serien 90210 igen? I den första omgången spelade de in 244 avsnitt. Jag undrar om Brandon blir lika framgångsrik i denna version…
Ahhh sovmorgon. Grå himmel när vi vakna, men vi var inte oroliga, så har det varit varje morgon innan molnen skingrats och solen gassat från klarblå himmel. Vi (alla minus Micke som sov lite till) käkade frukost på Denny´s (vårt hotell har ingen egen restaurang, vi fick frukostcheckar på närmsta hamburgerhaket…) och bestämde att vi skulle ses om någon timme eller så för att gå till stranden. Tre timmar senare var det fortfarande grått, Daniel och Markus tog en promenad. Fem timmar senare var det fortfarande grått, Linda och Micke joggade på stranden. Efter sju timmar var det fortfarande grått, vi bestämde oss för att skippa stranden och spela minigolf istället.
Vi hittade Golf´n´Stuff där de hade en helt crazy bana där merparten av hålen var byggda som en saloon, ett slott och framförallt hade de tricky former. Vi var ganska jämna till fjärde hålet, då tog Micke ledningen, efter ett tiotal hål sackade Linda efter, Daniel och Markus växlade mellan andra och tredjeplats större delen av tiden. Sen kom vi till sista hålet, det var en surprice. Här skulle man inte slå i sin boll på minst antal slag, utan man fick ett slag på sig och det hål bollen hoppade in i visade hur många slag man fick. Markus fick två så han tyckte att det var ett rättvist sätt att avsluta matchen på, Daniel fick fler så han tyckte inte det.
(här kommer de snart bilder, de ligger nu i Markus kamera)
Sen käkade vi middag på den lokal pizzerian Rustys som vunnit ”bästa pizzan i Ventura” femton år i rad. Helt ok pizza. Micke var mest glad att han äntligen fick starka kycklingvingar. Till dem kunde man välja mellan tre såser: medium, hot och killer hot. Micke valde hot. Jag smakade en kycklingvinge utan sås, och höll på att dö – snoret började rinna och min hud blev tio grader rödare. Men Micke mumsade snabbt i sig de tolv vingarna med den heta såsen och var ytterst nöjd med middagen.
Ni kanske undrar hur vi hinner med så otroligt mycket som vi gör under denna resa? Det är för att vi är så skadat effektiva hela tiden. Idag var det t ex dags att tvätta för första gången, jag tog tillfället i akt att uppdatera bloggen samtidigt.
I full fart gasade vi nu mot Ventura, en liten sömning staden med stor strand där vi bestämt oss för att ta ett pit-stop för att slappa på stranden i en dag eller två. I morgon ska här solas. Tjohoo!
/ Linda
PS. På väg dit var vi tuvnga att stanna och fylla på med olja. Ända sedan Daniel kom åt en knapp någonstans så har det stått att vi bör byta olja snart. Något vi ignorerat. Men nu började lampan blinka röd och uppmanade oss att byta olja nu. Vi körde in på en mack, hittade en olja som var ungefär som den olja som vi skulle använda och frågade killen på macken om vi kunde använda den istället ”well you could, but I shouldn´t” blev hans svar. Vi åkte till nästa mack och hittade där rätt olja. Vi tror även att vi hällda oljan på rätt ställe, men vi är inte säkra för lampan blinkar fortfarande =). DS.
Äntligen, det var dags för Daniels första ”måste” under resan – Hearst Castle. Där pågick massa fuffens med kända människor under tidigt 1900-tal och man kan lugnt påstå att Mr Hearst skapat ett excentriskt sommarboende mitt ute i ingenstans. Det låg dessutom högt upp på ett berg och innan motorfordon blev vanliga, och det fanns en riktig väg som gick dit, tog det 40 dagar att rida till sommarstugan från San Francisco för familjen Hearst. Därför tog de oftast båten, det tog bara en vecka.
Tyvärr fanns strikta restriktioner om publicering av bilder tagna på ägorna så vi kan inte visa hur det såg ut. Men jag rekommenderar ett besök. Trädgården var som ett sagoland med mängder av blommor, fruktträd och skulpturer överallt. Där fanns en jättstor pool (eller två, men en var inomhus och en var utomhus) samt ett flertal byggnader som alla var inredda i olika stilar. Totalt fanns på ägorna 46 gästrum, men vanligast var att de gästades av ett tiotal personer om gången. Inredningen (möbler, tak, tavlor, spisar) var från olika delar av världen och olika århundraden – mixade ien, ska vi säga, personlig stil.
Utomhus fanns tennisbanor och även en ridväg/promenadväg på lite över en mile med ett ”tak” gjort av träspjälor där det på Mr Hearst tid växte vindruvor som gav svalka under varma ridturer, och även fungerade som ”snacks” på vägen. Och på tal om hästar, Mr Hearst älskade djur och hade under en kort period en av de största privata samlingar av djur. Där fanns olika typer av hundar, hästar, kor, hjortar och annat som man ofta har hemma/kan tänkas finns på stor ägor, men även isbjörnar, lejon, lamor, kängurur och andra djur som man sällan har hemma. I slutet av 30-talet när ekonomin kraschade var han tvungen att skänka merparten av djuren till olika djurparker i USA, men än idag finns flertal djur som lever vilt på ägorna som härstammar från de djur Mr Hearst än gång tog dit, bland annat ett gäng zebror som stod och betade vid hw 1 när vi körde förbi.
Efter att ha skrattat åt elefantsälarna svängde vi av mot San Simeon. Där fanns en pir, ett hus och några träd och sen vände vägen tillbaks upp på 101:an. Intressant, vart låg vårt hotell? Vi hittade det tillsammans med massa andra inn´s någon mile söderut. Endast i USA kan en håla med ett bostadshus och en sevärdhet (Hearst Castle) ha ett tiotal motell.
Vi hade inga höga förväntningar på Manta Ray, restaurangen som låg vägg i vägg med vårt hotell, men det visade sig att där var kö och deras specialitet var inte flottiga burgare utan sea food. De hade goood mat, och en fantastisk vinlista som vi jobbade hårt för att testa oss igenom, alla utom Daniel som valde öl rakt igenom.
Vi hittade för första gången även en vit Zinfandel som Stefan rekommenderat Micke att testa, först trodde vi att vi fått fel för den var roséfärgad – men det var helt korrekt. Den var helt ok, passade bra till både sallad och mickes tallrik med läckerheter från havet. Men godast tyckte jag den röda zinfen som Markus valde var, eller kanske porten, eller muscaten micke drack till sin lemon cheese cake.
Vi blev kvar tills de stängde och lyckades till och med göra en beställning efter att de stängt. Markus va på sin allra skämtsammaste humör och jag kunde inte sluta skratta. Exakt vad jag skrattade åt förstod Daniel och Micke aldrig, och jag kommer faktiskt inte ihåg. Det hade något att göra med Markus (som även han skrattade så att tårarna rann), men sen står det still….
Precis innan världens minsta håla, San Simeon, skulle det finnas en stor koloni elefantsälar enligt Lonely Planet.
Den första reaktionen jag fick från övriga i bilen var att de trodde jag bluffade; ”det finns väl inga elefantsälar?”. Efter att jag visade att det faktiskt stod så i boken så var nästa fråga; ”har elefantsälar snablar?”
Självklart har de snablar skulle det visa sig (som ni ser på bilderna nedan). Endast hanarna har snablar och visst kan bara deras mamman kan tycka att de är snygga…
Jag bjuder på en annan trivia om Elefantsälar som kan komma väl till pass om ni någon gång spelar ”Trivial Pursuit Seal Edition”.
Q: Hur många dagar efter att en elefantsälhona har fött sina ungar parar hon sig igen?
Vi lämnade Santa Cruz och tog sikte på Gilroy, där det skulle finnas en större outletshopping. Efter blivit hänvisade på lite småvägar och över oändligt stora fruktodlingar hittade vi dit. Väl framme klagade Linda på att hon inte var på shoppinghumör, det tog knappt fem minuter så hade hon hittat ett par boots på rea och vips så var humöret tillbaka. Utan att räknat efter tror vi nog att hon vann även denna rundan av shopping ganska överlägset.
Därefter tog vi sikte på Monterey och dess kända akvarium. Vi hittade ett parkeringsgarage i närheten av akvariumet och ställde bilen där. Det kändes verkligen lite olustigt att lämna allt vi äger i bilen medans vi skulle besöka akvariumet men det fanns inte så mycket till alternativ. Vi hade höga förhoppningar på detta akvarium som skulle vara om inte världens största så åtminstone USAs största akvarium. Även om vissa delar var coola så blev vi lite besvikna för det visade sig att det allt var så stort och vi var snabbt klara med det. Var uttalandet om detta var USAs största akvarium kom från låter vi var osagt för i efterhand gick inte denna information att hitta någonstans i någon av våra medhavna guideböcker. Vi vill inte skapa osämja i gruppen genom att avslöja källan till denna felaktiga information, det vore helt enkelt för elakt att tala om vad hon heter…
Och hur gick det då att lämna allt i bilen i ett obevakat garage – uppenbarligen tok-lugnt med tanke på att vår chaufför Markus, för mixtra till oddsen lite till, hade lämnat sin fönsterruta helt öppen under hela vårt besök på akavariumet. )
Efter Monterey åkte vi förbi Peabble Beach och Carmel innan vi tog sikte på vårt nästa nattstopp San Simeon, världens minsta håla.
När man reser under en längre tid i grupp som vi gör, tillbringar många timmar i bilen och byter hotell som andra byter underkläder så testas givetvis gruppens sammanhållning. Gruppen har en tendens att antingen växa starkare av de upplevelser man delar och de problem man övervinner gemensamt. Eller så splittras gruppen och man växer åt olika håll, man vill uppleva olika saker och hantera situationer på olika sätt. Daniel och Markus känner så här halvvägs in i resan att det är dags att vi drar vidare på egen hand. Vi vill se resten av Kalifornien på vårt sätt, lite mer miljövänligt, lite mer småskaligt…vi har bytt till vår egen bil! ;o)
)
